GRAVARLIDEN TJUGONIO

Det går mer och mer upp för mig att vi ska lämna den här lägenheten. Känns lite sorgligt. Den är verkligen "one of a kind". Jag var lite avig till att flytta hit till en början, ska jag dock erkänna. Det var liksom för "fint" för mig. Pelare av sten i hallen, pampiga nog åt en grevfru. Stuckaturer, vackra som om de vore gjorda för en prinsessa. Hiss rakt in i lägenheten, som hos Hollywood skådisarna. För att inte tala om utsikten.. Det är inte det att jag har problem med vackra saker (jag är född i vågens tecken och en av sakerna som stämmer in på mig är att jag älskar lyx och vackra ting :) Det är bara Jante som ibland tar över. Inte ska väl jag.. Fredrik däremot, han känner inte den där Jante. Har nog aldrig träffat honom. Lyllos honom. För det är ju egentligen inte en kille man vill känna.

Jag har dock lärt en del av min kloka man och umgåtts mindre och mindre med den där Jante. Jag har älskat att bo här, och jag är vare sig grevfru, prinsessa eller Hollywood skådis. Bara en vanlig mamma och fru. Som bott här med min helt vanliga familj. Hyllan runt pelarna i hallen har funkat som avlastare åt post, gamla kaffemuggar och dagis pyssel. Stuckaturerna har varit super när vi haft bebisar på besök, då de funkat som sån där mobil när de legat på golvet. De hundra år gamla bänkarna i hallen har varit toppen att leka tåg på. Genom kikaren i vardagsrumsfönstret har vi snokat på många fiskare i roliga byxor stå halvvägs till Danmark och slänga sina spön. Men det jag kommer sakna mest i den här lägenheten är nog köket och terassen. I love my kök. Så många roliga middagar vi skapat och bjudit på här. För att inte tala om alla falukorvar och makaroner som tillagats på den där spisen, ackompanjerat av hejarop från Malcolm. Jaha... det blev ju nästan ett avskedsbrev till lägenheten av det här inlägget... Jamen hej då och tack för alla härliga stunder, lägenheten! Hoppas att din nästa ägare tar väl hand om dig och fortsätter slänga skitiga strumpor på de fantastiska ekgolven.

I am realising now how sad i will feel, leaving this one of-a-kind apartment. Even if I thought it was "to nice" for me in the beginning But it turns out it works perfectly fine for an ordinary family, living an oridnary life. Dirty boots are just as dirty in this hallway, "falukorv" loves the kitchen and the hundred year old benches are glad to serve as train-seats when Malcolm is playing. So, bye bye apartment. I hope your next owners take good care of you.

Villa Solbacka, anno 1910

Omgivningarna kommer jag också att sakna. Speciellt lilla skogen precis bredvid vårt hus, den är nästan lite magisk.

Tavlan på högra bilden har faktiskt en speciell historia som känns högaktuell nu. Vi har haft den i vår ägo två gånger, första gången för sex år sedan. Ett år senare sålde vi den, men ångrade oss innerligt och lyckades köpa tillbaka den igen för fyra år sen. Den föreställer Mallorca : )